Det här är något jag har börjat göra mer och mer. Jag har alltid, sen jag var en liten plutt, gått runt och varit glad och lett (säger man så? log, le, logat? smilat? smajlat?...) mot allt och alla. Men sen kom jag in i en period då jag mådde som sämst och då mitt självförtroende var i botten. Då vågade jag inte möta någons blick. Varken okända människor på stan, grannar eller dom jag kände. 
Men nu har jag börjat le igen och det är underbart när man får ett leende tillbaka. Den känslan är underbar!

Det är underbart att så många faktiskt kikar in här och lämnar underbara kommentarer.

Vi måste vara flera som gaddar ihop oss för att motverka mobbing. Det finns inget värre.

 

- Men du vilar ju hela tiden? Hur kan du bli trött då?

- Ja, men det är jobbigt att vila hela tiden.

 

Det är så enkelt som så att:

* Sover man för mycket blir man mer trött, varför vet jag inte. Men så är det.

* Att ständigt gå omkring med en inre stress gör mig otroligt utmattad.

* Det tar på krafterna att hela tiden vara orolig...

 

Och det är just precis där den där trånga och obekväma skon klämmer. Jag gör ingenting. 

Varför jag inte gör något? Bra fråga. Jag kan inte göra något längre. 

Varför kan jag inte göra något längre? För jag får ingen jävla hjälp!

 

---

Här kommer jag gå till bottem med mina djupaste känslor och tankar kring mitt mående. Jag kommer ha denna blogg till att skriva om varje läkarbesök och varje samtal hos psykolog. Jag kommer helt enkelt att vända mig hit när jag har något jag vill skriva om och dela med mig av gällande det psykiska och fysiska.

 

Varför är det så vanligt att så många känner sig deppiga?
Det är en fråga jag kommer skriva om, allt utifrån egna erfarenheter.

 

Jag kommer också, tids nog, dela med mig om min livshistoria gällande många många år med grov mobbing och utanförskap. Hur det har påverkat mig och hur jag mår idag. Hur det har förändrat mitt liv och vilka konsekvenser det fått.

Det, och mycket mer kommer ni få läsa om här!